Händernas arbete tar vid där talet slutar i vävda brevkorrespondenser mellan mig och mödrar som likt mig förlorat ett spädbarn. Med enkla vävramar och de egna händerna som redskap väver vi tillsammans fram minnesmärken över våra barn, den glädje och den sorg de lämnar efter sig. Genom det vävda språket nedtecknar och delar vi våra berättelser. Vi får ge och ta emot någon annans berättelser med våra händer. Akten att väva blir akten att minnas. Tillsammans sörjer vi genom händerna och länkar samman vårt före med vårt efter.