I sin linda är ett forskningsprojekt av

Birgitta Nordström där hon väver svepefiltar som används på förlossningen då ett litet barn dör. Mellan 2017-2019 var jag en del av den forskande vävgruppen som handvävde de allra minsta filtar 45x45cm

I förordet till boken I sin linda 2017-19 skriver Birgitta "Allting började med att en läkare planterade ett frö i mitt medvetande: tänk om det fanns små filtar att använda när det händer som vi aldrig vill ska hända? I sin linda är ett konstnärligt forskningsprojekt på Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet."

För nio år sedan förlorade jag min son Elias. Han dog på min arm bara några dagar gammal. När mitt barn dog fanns ingen filt. Jag önskar att det gjort det. Filten är för mig närhet, den är trygghet. Jag önskar att jag fått omsluta mitt barn i den kärleken. Att jag fått ge honom den värdigheten. Detta önskar jag även den förälder som likt mig nu förlorar sitt barn. Jag väver filtar för dem. Jag väver filtar för de systrar vars händer ska ta emot döden. Jag väver till minne av min son.

De lägger honom i mina armar och mitt barn både är och inte är. Jag både är och inte är. Säger mitt barns namn - Elias. Men Elias svarar inte. Stryker med pekfingret över hans läppar. De har mörknat och dragit sig inåt. Rör sig inte, gör inga försök att suga på mitt finger så som nyfödda läppar gör. Kanske är min son ännuinte död så jag säger - Kom tillbaka, kom tillbaka Elias. Men Elias kommer inte.

De flesta av oss tänker en dag blir jag förälder och jag förblir förälder. Ingen tänker en dag blir jag förälder till ett dött barn. Ett förlorat barn som jag ska bära med mig vart jag mig i världen vänder.

Anbindepunkt Anknytning Knyta Knytan Knut Knytpunkt Punkt

3/6 2017 Göteborg

Jag väver filtar. Går i dialo med inslaget och saknaden. Närvaro. Frånvaro. Söker vila i anbindepunkternas beständighet. Studerar trådarnas möten och avslut. Somliga går av, försvinner in bland skedar och skäl.

Vi var ute på Hönö, drack vin och åt örter som växt bland klipporna. Fållade kanter och filtade. Jag stod med blöta fötter och kramade ur filtarna över golvet.

Jag har tänkt på döden. På mötet mellan material och människa. Jag har tänkt på sinnenas ro, på sinnesro. Jag väver vita ullinslag i vit ullvarp. Han hade svart hår min son och torra smala fötter. Han har tycks avlägsen. När Elias väl ger sig tillkänna är det omsluten av en mörkröd filt. Så jag letar röd bomullstrådar. Slår dem för tätt. När filten väl är filtad och vilar färdig i mina händer är den i all sin tydlighet inte hans.

Hon lär mig sy hålsöm för hand. Visar hur jag skall gruppera trådarna. Jag lägger av misstag en sax på en filt, klipper av både varp och inslag. Hon lagar den.

Jag köpte ett ljusblått mohärgarn. Att hålla det i handen fick mig att för första gången tänka barn, bara barn. Fysiskt drabbande. Det är ett barn som ska läggas i filten, som ska tas emot av en nybliven förälder. Jag har börjat väva i nya färger, mörkt rödbrun, ljust och mörkt blått. Jag har varit osäker. Min undersökning har nu gått från taktila förnimmelser till att också innefatta frågan om döden som färg.

När jag lämnar Silas på fritids berättar han att jag väver filtar till barn som dött i magen. Att det är därför hans mamma går till jobbet. Han har frågat om sin storebror, vad han fick för filt. Han vill att jag väver en rosa. Till mina vänner låter han hälsa att vi måste väva så fint vi kan, att det är viktigt att vi väver det vackraste som finns.

Subani