LÅNGSAMMA AVSKED

Långsamma avsked är ett medskapande projekt och en utställning med utgångspunkt i erfarenheter av att vara anhörig till någon med demenssjukdom undersöker hon förlust, närvaro och omsorg – och vad det innebär att leva nära en människa vars verklighet gradvis förändras.

Att vara anhörig innebär ofta en långsam förskjutning av relationer och roller. I utställningen riktas uppmärksamheten mot det som sker i det lilla: upprepade vardagliga handlingar, kroppsliga minnen, oväntade ögonblick av närhet. Här står de anhörigas erfarenheter i centrum, snarare än sjukdomen i sig.

Under en termin arbetade konstnären tillsammans med en grupp deltagare – museibesökare och personal – fram utställningens tematik och gestaltning. Genom samtal och gemensamt skapande har personliga berättelser omsatts i kollektiva verk där textilens materialitet bär spår av minnen och omsorg.

Långsamma avskedskapar ett rum för lyssnande och igenkänning – en plats där minnen kan delas, bäras och bevaras, och där omsorgens ofta osynliga arbete ges form.

Medverkende: Marja Thea Birgitta Lisa Berit Bengt Susanne Uthe

MINNESFRAGMENT

Minnesfragment är samlingsnamnet för en serie deltagarbaserade verk, skapade av anhöriga till någon med en demenssjukdom. Verken rymmer deltagarnas personliga berättelser. Genom objekt, bilder, ljud och text skildras relationer och gemensamma minnen. Tillsammans bildar de berättelser om hur livet förändras - en dokumentation av det som önskas föras vidare till nästa generation.

Varje verk fungerar som ett taktilt bibliotek. Genom föremålen aktiveras våra sinnen; de öppnar för alternativa sätt att minnas och kommunicera bortom språket. Vardagliga objekt blir bärare av berättelser och symboler för det som varit och som riskerar att gå förlorat - sådant som består även när mycket förändras eller faller i glömska.

Arbetet med verken har varit ett sätt att konkretisera och ge form åt minnen och relationer. Föremålen bär spår av livet som levts tillsammans och blir hållpunkter när minnet sviker. För några av deltagarna har skapandet skett i nära samarbete med den som är drabbad, för andra har processen blivit ett sätt att reflektera, sörja och dela erfarenheter med andra i liknande situationer.  

Lilla barnkoftan har min mor virkat till mig. Det finns ett fotografi där jag bär den. Jag sitter i en barnvagn, min mor på en parkbänk bredvid.

Men har hon verkligen virkat den eller är det något hon tror sig ha gjort?

Kuddfodral från min uppväxt, broderad med en traditionell ungersk teknik från Transsylvanien i Rumänien. Írásos. Den är gammal och sliten och jag har lagat den flera gånger.

Kofta virkad av min mor. Tunna yllegarn från loppmarknader, en del restgarn. Hon har inte ro att sticka/virka längre. Nu vill hon ge mig de garner hon har kvar, så jag kan använda dem själv.

Kakfatet är från en servis som mina föräldrar fick i bröllopspresent av mormor. Senare köpte min moster lika många delar till, så det skulle finnas tolv av allt. Jag fick servisen, när mina föräldrar inte längre använde den. Min mamma är så glad att jag ville ha den och jag får höra historien om den när vi ses. En av de få saker som jag har från min uppväxt.

Teskeden är också från min barndom, som på något sätt har följt med till Sverige. Den tar jag med mig när jag är ute och reser, så jag kan röra i min kaffekopp.

Kärt barn har många namn Britta-Maria, Batta alias Herman Anesby Att gripa livet är som att försöka fånga snöflingor som smälter.

Att rita in sig i mönstret, reda ut trådarna och landa rätt i väven. Att synliggöra och bli en del av bilden är det arbete som pågår.

När mamma föddes hemma på Lillebo fick hennes äldre systrar dockor av fru Nordström på Skogsbo.

Senare fotograferades Ansa, Atta och Batta av fröknarna Bengtsson på Solhem uppradade med alla dockorna framför den grönskande rabatten.

Den gången mamma blev sjuk och höll på att stryka med, fick hon Brumbrum av sin pappa. Sedan skapade hon sitt alias - handelsman Herman Anesby.

Jag dagdrömmer om vilka vi är och blir och hur vi dröjer kvar och tillslut blir bilder, minnen, språk och berättelser som lever vidare genom oss själva och andra

Hon föddes 1915

Hon gifte sig 1938

De bodde i ett hus på 6x9 kvadratmeter byggt 1904 De drog in vatten 1950 först efter att det dragits in hos djuren. De grävde ut under huset för att sätta in panna och centralvärme. Det låg en stor sten i vägen som de fick gräva runt, sen använde de hästen för att dra loss den. Så länge hon bodde i huset fick en gå ut och runt huset in i källaren för att kunna elda i pannan, för att få varmvatten och tvätt. De tände med ved men eldade med koks. Hon eldade med allt som kunde brinna, mjölkkartonger ...

Hon trivdes bäst i ladugården med korna De mjölkades för hand två gånger om dagen. De hade 300 hönor, varje vecka lämnade hon ägg till grannen som sålde dem på Olskrokstorget.

Hon älskade att lunta och hade alltid en tändsticksask i förklädesfickan som hon gick och skakade med.

Hon läste poesi och var lite religiös Hon var full i fan

Hon levde hela sitt liv på samma plats

Min syster dog i januari 2020, 76 år gammal. Hon hade då demenssjukdomen Lewy Body. Hon hade också Parkinson. Jag blev så arg på henne, min storasyster, när hon började säga att vår familj inte var någon riktig familj längre när pappa hade dött. Det kändes hemskt. Inte förstod jag då att hon var dement. När hon sa till hemtjänsten i Alvik "ser ni inte att jag badar i blod, att mina ben har huggits av" så blev Bromma hemtjänsts unga medarbetare rädda för henne. Min äldste bror (död 2023) "tog över" vår storasyster, som flyttades till Guldbröllopshemmet på Södermalm. Hon anklagade honom för att försnilla pengar, hon trodde att vårdpersonal ville förgifta henne. Hon "drömde" (trodde jag) att Grafiska Sällskapet körde runt henne i mörka källargångar och skrek åt henne att hon var en bluff, att hon borde fråntas sin doktorsexamen i konstvetenskap. Sedan förstod jag, när hon äntligen fick diagnosen Lewy body och jag kunde läsa på om den, att det inte var mardrömmar utan vanföreställningar, som för henne var helt och hållet verkliga. Hon hoppade ut från en terrass på Guldbröllopshemmet, vid matsalen där dörren stod öppen ut mot parken. Hon hoppades att hon skulle dö då, berättade hon "men jag var för lätt, jag landade ovanpå buskaget, det blev bara skrapsår". Jag vill minnas henne för hennes kärlek till "vild natur", som hon lyckades hitta även i Stockholm Där av tumvantarna (om du vill använda), en julklapp från mig som jag köpt i Östergötland (där hon föddes). Och muddarna hon lät en konststickerska göra till mig, för jag hade ju smartphone och kunde inte ha tumvantar tyckte hon. Fotot hör till de sista jag tog på henne, sensommaren 2019, när hon vittjar bärbuskar på Guldbröllophemmets innergård, den sista "naturplats" hon hade kvar.

Långsamma avsked ingår i  forskningsprojektet Bloom 

I forskningsprojektet undersöker vi hur folkbildning genom studiecirklar kan skapa möjligheter för medskapande mellan invånare och museer, samt främja gemensam kunskapsproduktion. Utopia är aktiva i två av studiecirklarna inom projektet.

Genom dessa studiecirklar vill vi skapa förutsättningar till att stärka bandet mellan museer och lokalsamhällen, främja delaktighet och säkerställa att utställningar reflekterar och tillgodoser invånarnas behov och perspektiv.

Projektet genomförs i samarbete med Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet, Utopia och Västra Götalands Bildningsförbund, med finansiering från Riksantikvarieämbetet.